~BOTELLONZ~

Har haft en jättemysig eftermiddag. Fikat med mina systrar och mått bra.

Tagit mig ner till västra hamnen, simmat, badat, tvättat håret i havet och känt mig som en äkta skärgårdsbo. Joggat (för första gången på väldigt länge) hem och jag är så stolt över att min kropp orkade och att yogan faktiskt har gett på pass mycket resultat och att min kondition har förbättrats och att min kropp generellt blivit mer mottaglig för träning. Köpte med mig en vattenmelon och promenerade snabbt sista biten hemåt. 

Funderade på att stanna vid Davidhallstorg för att göra några armhävningar vid en av bänkarna, men två killar sätter sig på några bänkar i närheten så jag skiter i det. För jag vill inte behöva tänka på om jag ser snygg ut eller inte när jag tränar. Vågar inte göra som jag vill för att det är killar i närheten. Det har hänt mig så många gånger innan (speciellt vid träning) att jag blivit objektifierad att jag inte orkar att eventuellt utsätta mig själv för det.

Så jag fortsätter gå, känner mig fortfarande stark och glad. Bakom Netto stannar jag, för det är tomt, tyst och finns ett bra ställe att göra armhävningar på. Jag gör 10 stycken och sen börjar jag stretcha. Efter några minuter hör jag två killröster. 

Tänker "åh nej". 

Hinner precis byta till en "mindre utmanande" stretchställning när de kommer gående runt hörnet. Jag hinner tänka "kanske är det nu, nu som jag blir våldtagen". Det är ju kväll, jag befinner mig ensam i en gränd och två killar ska just gå förbi mig. Jag känner deras blickar i nacken. Ser dom i reflektionen i fönsterrutan.

Bådas blickar fastklistrade på min röv.

Jag tänker att om jag bara står stilla och fokuserar på min stretching så kanske dom inte kommer kommentera mig eller försöka prata med mig. Precis då hör jag det

 "Oooh"

"Aaah"

Dom har inte sagt ett enda ord till mig, bara yttrat några läten. Ändå känner jag mig genast så jävla utsatt och hjälplös. Dom har lyckats ta ifrån mig denna underbara kväll. Dom har gjort mig till ett objekt. Till något som bara finns till för att tittas på, något som bara ska kommenteras och kanske skrattas åt. 

Dom får mig att skämmas för att jag inte vågar skälla ut dom, dom får mig att sparka ilsket på ett staket på vägen hem och smälla igen ytterdörren hårt. Men värst av allt, dom har tagit ifrån mig denna underbara eftermiddag.  

För vad är det jag lägger fokus på nu när jag bloggar? 

Det är dom.

Dom kommer säkert inte ens ihåg mig nu, och dom kommer säkerligen aldrig tänka på mig någonsin igen.

Men jag kommer aldrig glömma dom. Dom och alla andra som har gjort och kommer göra samma sak igen mot mig och alla mina medsystrar.